Spunna minnen

I historiens väv finns det stora maskor. Där faller kvinnor ofta igenom. Ingen hör deras rop när de faller, det vill säga ifall de skriker, för de kanske redan är tystade av försvunna chanser och elaka ord. Nätet, av allt det som hänt och som håller vår verklighet uppe, är spänt och skört. Som tunn uttänjd sockervadd och damm. Eller som långa varmt grå hårstrån. Ihoptvinnade och sammanflätade. Håret från alla de kvinnor som hade drömmar som de dog utan att förverkliga. Men också hår från de kvinnor som kunde leva ut sina idéer men som fick betala högt för det. Med sin kropp eller med sitt liv. Ge bort sin identitet och sitt namn, för att få finnas och skapa. Kanske behöva ge sin berömmelse ett annat namn. En mans namn. Kanske behöva ta en mans namn. Det är alltid något som skaver. Dessa kvinnor får inte finnas, inte som sig själva. Inte då, men inte heller i vår tid, som sägs vara så öppen och modern. De kvinnor som funnits utan tillåtelse sopas bort och samlas som dammtussar i hörn. Deras del av väven klipps sönder av lagens långa arm och deras hår sparkas bort av blanka skor.

Kvinnor har inte fått ha mycket men de har fått ha långt hår. Hår som avgör varje kvinnas värde. Långt hår som går att dra i, hålla fast henne i. Tankarna har blivit kvävda, men håret det har fått växa.

Vad skulle vi vara utan de kvinnor som kom före oss? Alla glömda ansikten och namn. Alla borttagna ansikten och namn. Alla kvinnor som spunnit, vävt och flätat vår historia till ett nät. Det nät som de själva inte fått vara en del av. De fallna kvinnorna kanske inte går att fånga upp, men vi kan göra nätet tätare. Utan maskor och fallhål. Vi kan lyssna på rösterna från de som håller på att falla, eller tryckas ned, i glömska.